Muralia

När Stefano och Chiaradonata Casali kom till det gamla nedgångna stenhuset på den vackra kullen första gången var året 1997. De såg det märkliga ljuset som skiftade i lila, hörde syrsorna som spelade högljutt i skyddet av cypressernas täta barr och kände lugnet som infann sig, inuti dem själva.

Ett frö såddes. Kunde drömmen om ett liv nära naturen bli sann?

Bytte stimmig stad till livet på landet

I Milano, där de då levde sina liv, jobbade Chiaradonata, eller Chiara som hon kallas, på bank och Stefano drev ett framgångsrikt IT-företag. Livet levdes i ett snabbt tempo. Dagarna tillbringades i folkvimmel, höghus och bilköer.

Stefano, med en bakgrund som instruktör för fallskärmsjägare och med svart bälte i karate, trivdes ändå bra mitt i händelsernas centrum. Chiara däremot, längtade bort. Tanken på gården i Toscana släppte henne inte. Hon drömde om att öppna en ”agriturismo” (italienska för gård på landet med uthyrning av rum, restaurang, odlingar, kanske några höns och eventuellt en pool).

Gården är Chiaras släktgård. Den hade tidigare hyrts ut till jordbrukare i området vars grödor bestått av solrosor, majs och oliver. Får betade i hagarna och druvor odlades enbart för att göra vin för eget bruk. Nu stod den tom sedan 20 år.

Från fallskärmsjägare till vinodlare

En dag fick Stefano chansen att sälja sitt företag och med det en möjlighet att följa sin frus önskan. Men, det livsavgörande beslutet var inte lätt. Han var rädd för att det stillsamma livet ute på landet skulle tråka ut honom och göra honom olycklig. Men så upptäckte han vinet.

Utmaningen i att starta upp en vingård från grunden, utan några som helst förkunskaper, lockade plötsligt mer än det mest våghalsiga fallskärmshopp han kunde tänka sig. Och en utmaning, det skulle det bli.

– Att vara vinbonde är att arbeta med naturen som närmsta kollega. En kollega som är oförutsägbar, nyckfull och inte går att tämja. Varje dag är en prövning, berättar han.

Passion som viktigaste faktorn

Idag odlas vindruvor på 14 hektar på gården de kallar Muralia. Här görs mest rött men även vitt och rosé. Flera av vinerna har vunnit priser för både kvalitet och prisvärdhet.

Det finns plats för över 30 gäster i det upprustade flerfamiljshuset från 1700-talet. De har en restaurang, ett gäng hönor och två tuppar (en för mycket sägs det). I poolen badar människor på besök från hela världen, ibland tillsammans med små svarta maskar som driver Stefano till vanvett.

Sonen Augusto, som är född på gården, ska snart börja på universitetet och har valt att flytta till Rotterdam för att plugga ekonomi. Huruvida han kommer vilja ta över gården en dag är fortfarande ovisst.

– Det här är ett jobb man gör om man har passion för det. Annars är det outhärdligt, menar Stefano.

Cat lovers & promiskuösa hundar

Katterna Alvin, Olivia och Blu är även de en del av familjen och är högt älskade husdjur.

– Vi är cat lovers här, är bland det första Stefano säger när vi kommer till gården.

Hundarna Opi och Zampa bor även de här. Dock har den senare fått smeknamnet ”Zoccola” vilket är ett fulare ord för ”prostituerad” på italienska. En gång fick hon nämligen valpar med flera hundpappor i samma kull. Något hon kommer att få leva med resten av sitt liv. (Termen dog lovers nämndes aldrig.)

Vindistriktet som även är en svordom

Det många inte vet är att området Maremma i södra Toscana, där det här paradiset ligger, en gång i tiden var ett rent helvete. Här täcktes nämligen vidderna av livsfarlig sumpmark som inte bara gjorde det omöjligt att odla, utan även tog människors liv.

Inte så konstigt därför att områdets namn än idag är en svordom. ”Maremma maiala!” betyder ungefär ”sviniga Maremma!” och används som svenskans  ”jävlar!” eller ”helvete!”.

Noll respekt för historiska efterlämningar

Etruskerna, som befolkade området innan romartiden byggde dammar och grävde diken för att få bukt på problemet med sumpmarken. Ett invecklat system som blev områdets räddning och delvis finns kvar än idag.

Den tidiga bosättningen på platsen syns på flera sätt. Vägen som leder upp mot gården till exempel. En 5000 år gammal etruskisk efterlämning som Stefano och Chiara kör över med bilen (utan att blinka) dag ut och dag in.

Toskanska vinbönder eller nybörjare från Milano?

Trots sina nu knappa 25 år som vinodlare i Toscana är Stefano och Chiara fortfarande utbölingar och nybörjare. Det är så det är och kommer att förbli. Endast infödda kan kalla sig ”maremmani” och vinbonde blir man genom blodsband och hårt slit i generationer.

Muralias prisbelönta viner

Under åren har Muralia mottagit flera priser, inklusive en silvermedalj från Decanter och en guldmedalj från Mundus Vini. Dessutom har Veronelli-guiden prisat det med tre stjärnor.

Vinet Manolibera, som Stefano gärna benämner som ett "vino da merenda" (mellanmålsvin) är älskat av kritikerna. Flera år i rad har det fått pris som bästa och mest prisvärda "vino quotidiano" (vardagsvin) av den italienska mat- och vinrörelsen Slow Food.

– Mellanmål i Toscana är en eftermiddag i skuggan av en cypress. På bordet står ost, crostini och chark uppdukat. Runt det sitter massor av vänner som pratar och skrattar. Och så ett lättdrucket, lite svalt, rött vin i glasen. Ett vin som man kan dricka mycket av. Det är vad Manolibera är för mig, säger Stefano.