Pastans hemland, och pizzans, och snygga mopeder i retrodesign. Det är även de smala byxornas, de stora solglasögonens och den världskända fontänens land. Men mest är det vinets. Så är det.
Vinproduktionen i Italien har urgamla anor. Redan för över 3 000 år sedan odlades vinrankor på den Apenninska halvön. Grekerna koloniserade södra Italien omkring 700 f.Kr. och kallade landet Oenotria, vilket betyder “vinlandet”. Etruskerna i centrala Italien och senare romarna utvecklade vintillverkningen – romarna introducerade bl.a. lagring på ekfat och användning av glasflaskor. Under romarriket spreds vinodlingen till många av Europas hörn (bl.a. Frankrike och Tyskland). Efter Romarrikets fall tog kyrkan över som förvaltare av vintraditionen, och i klostren hölls kunskapen vid liv och förbättrades genom medeltiden.
Under 1800-talet och tidigt 1900-tal drabbades även Italien av vinlusen phylloxera, vilket tvingade fram omplantering av vingårdar med resistenta rotstockar. Under större delen av 1900-talet dominerade enkla bordsviner den italienska produktionen, men kvalitetsmedvetandet ökade efter andra världskriget. År 1963 infördes ett system för ursprungsbeteckningar, DOC (Denominazione di Origine Controllata), inspirerat av Frankrikes AOC-system, för att skapa ordning och höja kvaliteten. Senare utökades systemet med DOCG (1980) för de allra främsta vinerna och IGT (1992) för mer flexibla regionala viner. På 1970- och 80-talet började vissa vinmakare – särskilt i Toscana – experimentera utanför DOC-reglerna genom att blanda in internationella druvsorter som Cabernet Sauvignon och Merlot. Dessa högklassiga men otraditionella viner fick säljas som bordsvin eller IGT och kom att kallas “Supertoskanare”. Sedan dess har Italiens vineri genomgått en kvalitetsrevolution, och idag förenar landet urgamla traditioner med moderna vinmetoder.
Italien består av 20 regioner, och vin produceras i princip i samtliga. Klimat och terräng varierar kraftigt – från de svala alpina dalarna i norr till de soliga, torra landskapen i söder och öarna – vilket ger upphov till en stor mångfald av vinstilar. Historiskt har tre regioner ofta lyfts fram som extra betydelsefulla för kvalitetsvin: Piemonte, Toscana och Veneto. Här följer en genomgång av några av de viktigaste vinregionerna och deras särdrag:
Toscana i mellersta Italien är berömt för sina eleganta röda viner baserade på druvan Sangiovese. Hit hör klassiker som Chianti, Brunello di Montalcino och Vino Nobile di Montepulciano, vilka alla görs huvudsakligen eller uteslutande på Sangiovese. Regionen har åtta DOCG-klassade distrikt, bland annat Chianti (inklusive Chianti Classico), Brunello, Morellino di Scansano, Vernaccia di San Gimignano (ett aromatiskt vitt vin) och Carmignano. Sangiovese dominerar i kvalitetsvinerna och bidrar med frisk syra och körsbärsfrukt, ofta kompletterad med en liten andel lokala druvor som Canaiolo Nero (som i Chianti används för färg). På senare år har även de s.k. Supertoscanska vinerna fått stor uppmärksamhet – dessa kan innehålla internationella druvor (Cabernet Sauvignon, Merlot, Syrah m.fl.) i högre grad än DOC-regler normalt tillåter, och buteljeras oftast som IGT. Toscana producerar inte bara röda viner; här görs även söta dessertviner som Vin Santo (se mer nedan) och friska vita viner, men det är de lagringsdugliga röda vinerna som gjort regionen världsberömd.
Piemonte ligger vid Alpernas fot i nordvästra Italien och är en av landets främsta vinregioner. Här odlas den ädla blå druvan Nebbiolo, som ligger till grund för några av Italiens mest prestigefyllda viner – främst Barolo och Barbaresco, båda DOCG-klassade och världsberömda för sin komplexitet och lagringspotential. Nebbiolo-viner från Piemonte har ofta relativt ljus färg men hög syra och tannin samt aromer av rosor, tjära och tryffel, vilket gifter sig väl med regionens rustika kök (tryffel och vilt). Piemonte hyser totalt sju DOCG-områden (utöver Barolo och Barbaresco bl.a. Gattinara, Ghemme och det söta röda Brachetto d’Acqui) samt dussintals DOC. Andra viktiga druvor är Barbera, som odlas kring städerna Alba och Asti och ger saftiga röda viner med mjuka tanniner, och Dolcetto, som ger fruktiga, något lättare röda viner för tidigare konsumtion. Piemonte är också känt för Moscato Bianco (Muscat) som används till det söta, pärlande Asti Spumante och det lätt mousserande dessertvinet Moscato d’Asti. Sammanfattningsvis erbjuder Piemonte allt från kraftfulla, lagringskrävande viner (Barolo) till lätta och aromatiska viner att dricka unga, och regionen anses som en av Italiens kvalitetsmässigt ledande.
Den nordöstra regionen Veneto, eller Venetien, är en av Italiens största vinproducenter till volymen och hemvist för flera populära vintyper. Här finner man det torra vita Soave (baserat på druvan Garganega) och röda viner från distriktet Valpolicella, som i sin enklaste form ger lätta bäriga viner men även utgör grund för det mäktiga Amarone della Valpolicella. Amarone är ett passito-vin där druvorna (bl.a. Corvina, Rondinella och Molinara) torkas efter skörd och sedan jäses ut till ett fylligt, torrt rödvin med hög alkohol och koncentrerad smak av torkad frukt och kryddor. En Amarone måste ha minst 14% alkohol och lagras minst 3 år innan försäljning. En restprodukt från Amarone-tillverkningen används för att göra Ripasso, där skalresterna jäses tillsammans med ung Valpolicella för att ge mer kropp och komplexitet. Veneto är också berömt för Prosecco, det mousserande vin som framställs i områden norr om staden Treviso. Prosecco görs på druvan Glera och jäser i tank (Charmat-metoden), vilket resulterar i ett friskt, fruktigt bubbel som kan vara allt från torrt (brut) till halvtorrt. Utöver dessa gör Veneto även andra vinstilar, inklusive söta Recioto-desserter (t.ex. Recioto di Soave, ett sött vitt passito-vin). Regionens bredd – från lätt aperitif-Prosecco till tung Amarone – gör Veneto till ett av Italiens mest mångsidiga vinområden.
Sicilien är Medelhavets största ö och en av Italiens mest produktiva vinregioner. Det var på Sicilien som grekerna först introducerade vinodling i Italien, och vin har här en central roll i kulturen. Den soldränkta ön producerar förvånansvärt mycket vita viner av lokala druvsorter som Catarratto och Inzolia (Ansonica), men mest känd är Sicilien för sina kraftiga röda viner. Nero d’Avola är den främsta blå druvan, och den ger mörka, fylliga rödviner med smak av mogna bär, örter och ibland en tydlig kryddighet. På senare år har även eleganta viner från vulkanen Etnas sluttningar uppmärksammats – här odlas bl.a. Nerello Mascalese, som ger ljusare, komplexa röda viner med mineralitet. Sicilien har endast en DOCG (Cerasuolo di Vittoria, ett fruktigt rödvin blandat av Nero d’Avola och Frappato), men många DOC och IGT. Ön är också känd för Marsala, ett starkvin (fortifierat vin) med lång historia, samt söta passito-viner som Passito di Pantelleria (gjort på torkade Zibibbo-druvor på ön Pantelleria). Kombinationen av varmt klimat, varierande terroir (kust, inland och vulkaniska jordar) och en skatt av inhemska druvsorter gör att Sicilien idag producerar allt från enkla vardagsviner till högt ansedda kvalitetsviner, samtidigt som regionen ofta ligger i framkant vad gäller ekologisk odling tack vare det torra klimatet.
Apulien (Puglia på italienska) utgör “klacken” på den italienska stöveln. Det var traditionellt en region känd för hög volym av bulkvin, men under senare decennier har Apulien satsat på kvalitet och vunnit erkännande för sina kraftiga röda viner. Den mest kända druvan här är Primitivo, identisk med den kaliforniska Zinfandel, som trivs i det varma klimatet. Primitivo ger fylliga, mjuka viner med solmogna smaker av plommon, mörka körsbär och ibland toner av kryddor och choklad. Typiskt har dessa viner relativt hög alkohol och en viss restsötma, vilket gör dem publikvänliga. Andra viktiga blå druvor är Negroamaro (ger mörka, örtiga viner med inslag av körsbär och lakrits) och Nero di Troia (också kallad Uva di Troia, ger tanninrika viner med mörk frukt). Apuliens heta, torra klimat gör regionen väl lämpad för ekologisk odling och många vingårdar är ekologiskt certifierade. Regionens appellationer inkluderar bl.a. Primitivo di Manduria DOC och Salice Salentino DOC (baserad på Negroamaro). Idag förknippas Apulien med prisvärda, fylliga röda viner som passar bra till rustik mat. Dessutom görs en del roséviner (området runt Bari har lång rosé-tradition) samt enklare vita viner, men det är de röda som satt Apulien på vinets karta.
Trentino-Alto Adige är Italiens nordligaste vinregion, belägen vid Alperna på gränsen mot Österrike. Regionen är tvådelad: den södra provinsen Trentino är italienskspråkig, medan norra Alto Adige även kallas Sydtyrolen och är tvåspråkig (tyska/italienska). Vinodling här präglas av alpklimatet – svala somrar, kalla nätter och stor höjdskillnad – vilket ger druvor med hög aromatisk intensitet och syra. Vita viner är särskilt framstående: Chardonnay och Pinot Grigio är de mest planterade druvorna (tillsammans ~40% av arealen), och Gewürztraminer (som fått sitt namn från byn Tramin i Alto Adige) skapar aromatiska, kryddiga vita viner. Även lokala gröna druvor som Nosiola odlas (används bl.a. till dessertvinet Vino Santo Trentino). Regionen är dock historiskt känd för vissa röda viner: den lokala blå druvan Lagrein i Alto Adige ger mörka, fylliga viner med frisk syra, och i Trentino odlas Teroldego (en annan autochton mörk druva) samt Marzemino. Lättare röda viner görs av Schiava (kallas Vernatsch på tyska), en ljus, mjuk röd druva som varit traditionell i Alto Adige. Trentino-Alto Adige utmärker sig genom hög kvalitet: regionen har den högsta andelen vin som klassas som DOC i hela Italien. Bland DOC-appellationerna märks Alto Adige DOC (som innefattar många underzoner för olika druvsorter) och Trento DOC, den senare en appellation för mousserande vin metodo classico (traditionell flaskjäsning). Franciacorta i Lombardiet må vara mer känt, men Trento DOC är ledande för högklassig bubbel i denna region. Tack vare det svala klimatet har Trentino-Alto Adige även på senare tid uppmärksammats för eleganta Pinot Noir och för vita viner av absolut toppklass (vissa menar att de bästa italienska vita vinerna nu kommer från Alto Adige). Sammantaget är detta en region där precision och tradition möts – vingårdarna är ofta små och familjeägda, och många vinbönder här har tyskt ordningssinne kombinerat med italiensk vinpassion.
Utöver ovan nämnda regioner finns flera andra betydande vinområden i Italien. Lombardiet i nordväst är känt för det mousserande vinet Franciacorta DOCG (traditionell metod av Chardonnay/Pinot-druvor) samt för röda Valtellina-viner på Nebbiolo. Friuli-Venezia Giulia i nordost har ett rykte om sig att producera några av landets bästa torra vita viner (t.ex. från druvorna Friulano, Ribolla Gialla och internationella sorter), ofta med kraftig mineralitet. I Emilia-Romagna finner man det pärlande röda Lambrusco samt Sangiovese di Romagna, och i Kampanien och Basilicata i södra Italien odlas den robusta druvan Aglianico som ger lagringsdugliga viner (t.ex. Taurasi DOCG i Kampanien). Det står klart att varje italiensk region – från Val d’Aosta i norr till Kalabrien i söder, från Sardinien i väst till Marche i öst – bidrar med sin unika del till Italiens rika vinmosaik.
Italien har fler inhemska druvsorter än något annat vinland – omkring 400–500 odlas kommersiellt och över 600 är officiellt registrerade. Här presenteras några av de mest framstående, både blå druvor (för rödvin) och gröna druvor (för vitvin):
• Nebbiolo (blå): En av Italiens ädlaste druvor, huvudsakligen odlad i Piemonte i nordväst. Nebbiolo är känd för att ge strama, tanninrika röda viner med hög syra och komplexa aromer. Namnet kommer av “nebbia” (dimma) på italienska, då höstdimman i Langhes kullar är karakteristisk under druvornas mognadsperiod. Typiska smaknoter inkluderar röda körsbär och plommon, torkade rosor, viol, tjära, tryffel och höstlöv – särskilt efter några års lagring. Nebbiolo mognar sent och är svårodlad, vilket gör att den främst trivs i sin hembygd. Trots sin blygsamma utbredning (ca 5 500 ha, ~6% av Piemontes vingårdar) har Nebbiolo gett upphov till berömda viner som Barolo och Barbaresco (båda kräver 100% Nebbiolo i blend). Dessa viner anses höra till världens främsta rödviner och uppskattas för sin elegans och lagringsduglighet.
• Sangiovese (blå): Italiens mest odlade blå druva, med hemvist i mellersta Italien. Namnet betyder “Jupiters blod” och druvan omnämndes redan på 1500-talet. Sangiovese odlas främst i Toscana (där den är bas för Chianti, Brunello m.fl.), men även i t.ex. Umbrien, Marche och Emilia-Romagna. Viner på Sangiovese har en relativt hög syra och tydliga men ofta balanserade tanniner. Smakprofilen domineras av röda körsbär och röda bär, ofta med inslag av örter (torkade örtkryddor som timjan/rosmarin). Enklare Sangiovese-viner kan ha drag av surkörsbär och bittermandel, medan mer koncentrerade varianter (t.ex. Brunello di Montalcino) utvecklar toner av mörka körsbär, plommon, läder, tobak samt fatinslag som vanilj, kaffe och choklad vid lagring. Sangiovese är anpassningsbar och har många lokala namn – i Montepulciano (Toscana) kallas den Prugnolo Gentile, i Montalcino Brunello, i Corsica Nielluccio etc.. Dessutom finns många kloner (t.ex. Sangiovese Grosso i Brunello). Sammantaget är Sangiovese ryggraden i många av Italiens mest klassiska viner och hyllas för sin matvänliga syra och struktur.
• Barbera (blå): En produktiv och omtyckt druva som härstammar från Piemonte. Barbera odlas flitigt i nordvästra Italien (särskilt kring Asti och Alba) men förekommer även i t.ex. Lombardiet och Emilia-Romagna. Viner på Barbera är oftast medelfylliga med frisk syra men förhållandevis mjuka tanniner, vilket gör dem mycket matvänliga. Smaken bjuder på rik frukt – syrliga körsbär, hallon, plommon – och ibland en aning kryddighet. Barbera har traditionellt varit folkets vin i Piemonte; många lokala tavernor serverar enkel Barbera d’Alba eller Barbera d’Asti som husets vin. Samtidigt finns topproducenter som framställer fatlagrade Barberor med större komplexitet. Tack vare sin höga syra används Barbera gärna som ackompanjemang till krämiga eller feta rätter – exempelvis en svamprisotto eller charkuterier – där syran fräschar upp gommen.
• Montepulciano (blå): Inte att förväxla med staden Montepulciano i Toscana (vars viner görs på Sangiovese), är Montepulciano en druvsort som odlas främst i Abruzzo samt angränsande regioner i centrala Italien (Marche, Molise m.fl.). Den trivs i både varmt och måttligt klimat och mognar sent på säsongen. Montepulciano-druvan ger djupt rubinröda viner med fyllig kropp. I smaken finns ofta mörka körsbär, björnbär och plommon, kompletterade av kryddiga toner som lakrits, örter och ibland kakao eller tobak. Syran är medelhög till frisk men balanserad, och tanninerna är relativt mjuka och runda. Detta gör Montepulciano-viner inbjudande och relativt lättillgängliga trots deras intensitet. Typiska exempel är Montepulciano d’Abruzzo DOC, som i bra årgångar kan vara generöst fruktig och fyllig utan att bli alltför sträv. Jämfört med Sangiovese upplevs Montepulciano ofta som fruktigare och mindre tanninsträv. Vinerna dricks vanligen unga till medellagrat, men vissa riservor kan utvecklas väl. Montepulciano används även i blandningar, t.ex. tillsammans med Sangiovese i Marche (Rosso Conero och Rosso Piceno). Totalt är Montepulciano en av Italiens mest odlade druvor (till arealen ofta topp-3 bland blå sorter) och en viktig komponent i exportframgångar från Abruzzo.
• Trebbiano (grön): Trebbiano är ett samlingsnamn för flera närbesläktade gröna druvsorter som odlas över hela Italien. Den vanligaste varianten är Trebbiano Toscano, som är en högavkastande, ganska neutral druva med ursprung i centrala Italien. Trebbiano är Italiens mest planterade gröna druva och uppskattas utgöra omkring en tredjedel av landets vita viner. Man hittar Trebbiano i blandningar och appellationer från norr till söder – den ingår till exempel i många enkla bianco-blends, i den friska Orvieto från Umbrien (under namnet Procanico) och i Trebbiano d’Abruzzo DOC. I smak är Trebbiano-viner lätta till medelfylliga, med citrus, äpple och ibland örtkryddiga eller blommiga toner. Ofta är syrahalten relativt hög, vilket ger vinet friskhet. Just den höga syran och neutrala karaktären gör också druvan användbar för destillat (Trebbiano Toscano är känd som Ugni Blanc i Cognac) samt för produktion av balsamvinäger i Modena. Trebbiano bidrar sällan med stor aromatisk komplexitet, men några undantag finns – exempelvis kultproducenten Valentinis rika Trebbiano d’Abruzzo som visat att druvan kan ge lagringsdugliga kvalitetsviner vid låga skördeuttag. Generellt förblir Trebbiano dock en arbetshäst i italienskt vin, uppskattad för sin mängd snarare än stjärnglans.
• Vermentino (grön): En aromatisk grön druva som främst odlas nära kusterna i Medelhavet. I Italien hittar vi Vermentino i nordväst (Liguriens kust där den kallas Pigato, och i södra Piemonte som Favorita) samt framför allt på Sardinien. På Sardinien görs den enda DOCG för Vermentino: Vermentino di Gallura, ett torrt vitt vin känt för sin intensiva aromatik. Vermentino ger lätta till medelfylliga viner med blommiga, fruktiga och örtiga toner samt pigg syra. Typiska doftinslag är citrusfrukter, äpple eller päron, vita blommor och medelhavsörter; i smaken är vinerna oftast torra, friska och något mineraliska, ibland med en lätt bitterhet (t.ex. grapefruktton) i avslutet. Vinerna konsumeras vanligen unga för att bevara sin aromatiska friskhet – de vinner sällan på lång lagring. Vermentino trivs i soligt, maritimt klimat och druvorna mår bra av mild havsbris (de odlas ofta nära havsnivån). Druvan har flera synonymer: i franska Sydfrankrike kallas den Rolle, på Korsika Vermentinu. Förutom på Sardinien och Ligurien odlas Vermentino även längs Toscanas kust (t.ex. i Bolgheri och Maremma) där den ger trevliga vita viner till lokala fiskrätter. Sammanfattningsvis är Vermentino en viktig inhemsk vitvinsdruva som står för många av de friska, aromatiska vita som Italien erbjuder vid sidan av de internationella sorter som Chardonnay eller Sauvignon Blanc.
Utöver ovan nämnda kan även andra druvsorter nämnas: bland blå druvor Nero d’Avola (Sicilien), Primitivo (Apulien), Corvina (Veneto) och Dolcetto (Piemonte); bland gröna druvor Pinot Grigio (stor spridning i norra Italien), Glera (Veneto, för Prosecco) och Malvasia-familjen (flera regioner, både torra och söta viner). Italiens rika druvflora bidrar starkt till landets unika vinstilar och smakrikedom.
Röda viner är Italiens stolthet och utgör majoriteten av landets produktion. Stilen på italienska rödviner varierar kraftigt med druva och region. I norr görs vissa lätta, ljusa röda som Dolcetto och Valpolicella Classico – fruktiga viner bäst avnjutna unga – medan andra nordliga röda, som Barolo och Barbaresco (Nebbiolo), är strama, tanninrika viner som kan lagras i decennier. I centrala Italien ger Sangiovese medelfylliga till fylliga röda viner med hög syra som Chianti och Vino Nobile, ofta lagrade några år på fat för att mjukna. I södern skapar druvor som Primitivo och Nero d’Avola mycket fylliga, alkoholrika rödviner med solmogen frukt och kryddighet. Oavsett stil har många italienska röda en märkbar syra och tanninstruktur, vilket gör dem utmärkta till mat. Några kända vintyper och appellationer för röda viner är:
Italienska röda viner spänner således från lättare rustika vardagsviner till några av världens mest komplexa och lagringsdugliga viner. Gemensamt är ofta att de görs för att drickas tillsammans med mat – många kan upplevas sträva eller syrliga på egen hand men skiner i sällskap med passande rätter.
Även om Italien länge varit mest känt för rödvin, framställs en ansenlig mängd vitt vin i praktiskt taget alla regioner. Vita italienska viner är ofta friska och fruktiga i stilen, tack vare att många odlingsområden för gröna druvor har svalare mikroklimat (höjd, närhet till havet, nordligt läge). Det mest producerade vita vinet är det okomplicerade Pinot Grigio, särskilt från Veneto och Friuli, som bjuder på lätta toner av päron, citrus och ibland mandel. Andra populära vita är Soave (Veneto) på Garganega, med mild blommighet och mandelton, Gavi (Piemonte) på Cortese-druvan med krispig grön äppelfrukt, Verdicchio (Marche) med inslag av örter och citron, och Fiano di Avellino (Kampanien) med rikare honungs- och nöttoner. Italiens vita viner kan vara allt från mycket lätta (t.ex. Orvieto eller frizzante Moscato) till fylliga och ekfatslagrade (en del Friulanska viner på Chardonnay eller Collio-blends lagras på ek och får mer kropp). Generellt dricks vita viner unga för att bevara sin fräschör, med undantag för vissa ekade eller orange wines (långt skalkontakt) som några producenter i Friuli och Toscana experimenterar med. Stilmässigt ligger de flesta italienska vita i kategorin “Friskt & Fruktigt” – aromatiska, med frisk syra. Klimatet i södern gör dock att vissa sydliga vita får lägre syra och mer tropisk frukt (t.ex. Siciliens Inzolia eller Campaniens Falanghina). Ett uppsving har skett för inhemska druvor, och idag anses viner som Friulano (Friuli), Carricante (Etna på Sicilien) och Ribolla Gialla (Friuli/Slovenien) som spännande alternativ till Chardonnay och Sauvignon Blanc. Sammanfattningsvis erbjuder Italien en rik palett av vita viner – från enkla terrassviner till seriösa matviner – och kvaliteten har höjts markant under senare årtionden, inte minst i nordöst och på höjdlägen i norr.
Italien är en storproducent av mousserande vin (spumante) och har två huvudsakliga stilar: dels tankjästa, fruktiga viner (framför allt Prosecco), dels traditionellt jästa kvalitetsbubbel (t.ex. Franciacorta och Trentodoc). Prosecco kommer från Venetoområdet och görs på druvan Glera. Det jäser i autoklaver (trycktankar), vilket ger ett vin med livlig mousse, tydlig druvfrukt (päron, äpple, blom) och oftast en lätt sötma i smaken (vanligen Extra Dry med ca 15 g socker). Prosecco är avsett att drickas ungt och okomplicerat – det har blivit enormt populärt globalt under 2000-talet tack vare sin friska profil och överkomliga pris. Det märks i exportstatistiken: Prosecco utgör ungefär en femtedel av all italiensk vinexport i volym!
För den som söker högre komplexitet finns Franciacorta DOCG från Lombardiet – ett mousserande vin gjort med méthode traditionnelle (andra jäsning på flaska, likt Champagne). Franciacorta görs oftast på Chardonnay, Pinot Nero (Pinot Noir) och ibland lite Pinot Bianco, och lagras minst 18 månader på jästfällningen (30 månader för vintage-årgångsviner). Stilen är torr (Brut eller Extra Brut) med fin, krämig mousse och smak av bröd, nötter, äpple och citrus. Franciacorta är Italiens svar på Champagne och håller mycket hög kvalitet, om än i mindre kvantitet. Även Trento DOC (Trentino) producerar utmärkta traditionella flaskjästa bubbel, liksom några producenter i Alta Langa (Piemonte).
Utöver dessa torra mousserande viner finns Asti Spumante – ett sött, aromatiskt bubbelvin från Piemonte gjort på Muscat-druvor (Moscato Bianco). Asti jäser endast en gång (i trycktank) och behåller en naturlig sötma och låg alkohol (ca 7–9%). Det smakar av fläder, persika och druvmust och serveras väl kylt till dessert eller frukt. En lätt mousserande variant är Moscato d’Asti, med mildare bubblor och ännu lägre alkohol, ofta mycket uppskattad till bakverk eller som aperitif.
Sammanfattningsvis täcker Italiens spumante-spektrum allt från budgetvänlig Prosecco för aperitivo till komplexa årgångs-Franciacorta som kan konkurrera med ädla franska bubblor. Italien har även semi-mousserande viner (frizzante), t.ex. Lambrusco (rött pärlande vin från Emilia) och frizzante-versioner av Prosecco, men de fullt mousserande dominerar i exporten.
Italien har en lång tradition av söta viner, ofta baserade på passito-metoden (torkning av druvor). Ett av de mest klassiska dessertvinerna är Vin Santo från Toscana, ibland kallat “det heliga vinet”. Vin Santo görs genom att druvorna (typiskt Trebbiano och Malvasia) hängs upp eller läggs på mattor för att torka i flera månader efter skörd, vilket koncentrerar sockret. Därefter pressas den russinartade frukten och den lilla mängd söt, koncentrerad must som utvinns jäser och lagras sedan många år på små ekfat (caratelli). Resultatet blir ett gyllene, sött vin med nötiga och oxiderade toner (knäck, mandel, torkad frukt) samt hög syra för balansen. Vin Santo avnjuts traditionellt i små glas, ofta tillsammans med mandelskorpor (cantuccini) som man doppar i vinet – en klassisk toskansk avslutning på en måltid. Det finns även en röd variant av Vin Santo gjord på Sangiovese, kallad Occhio di Pernice (rödbrun färg och russinsötma).
Italiens passito-viner finns i många regioner: i norr görs Recioto di Soave DOCG (sött vitt av torkad Garganega) och Recioto della Valpolicella DOCG (sött rött av samma druvor som Amarone, men jäsningen avbryts för att bevara sötma). På ön Pantelleria utanför Sicilien framställs Passito di Pantelleria DOC av druvan Zibibbo (Muscat d’Alexandrie) – druvorna soltorkas på vulkanisk mark och ger ett intensivt sött vin med smak av aprikos, honung och torkade fikon. Sicilien är också hem för Marsala, ett starkvin (förstärkt med druvsprit, likt Port eller Sherry) som görs i både torra och söta varianter. Den söta Marsalan, lagrad oxidativt, bjuder på smaker av nötter, karamell och torkad frukt – klassisk till italienska desserter som tiramisù eller som avec.
Andra söta specialiteter inkluderar Moscato d’Asti (nämnt ovan, lätt pärlande och sött), Brachetto d’Acqui DOCG i Piemonte (sött rödrosa mousserande vin med smak av jordgubb och rosor) och Aleatico Passito (Elba Aleatico Passito DOCG i Toscana, rött sött vin på Aleatico-druvan med rosendoft). Trots att torrt vin numera dominerar produktionen, bevaras dessa söta vintyper som en viktig del av Italiens vintradition och kulturella arv.
För att hjälpa konsumenter att förstå vinernas ursprung och kvalitet har Italien – liksom andra europeiska länder – ett klassificeringssystem med olika kvalitetsnivåer. Dagens system infördes 1963 (med senare justeringar) och i huvudsak finns fyra nivåer:
• Vino da Tavola (VdT) – Bordsvin utan geografisk beteckning. Det enklaste segmentet, ofta blandade druvor från olika områden. Endast årgång och producent får anges på etiketten.
• IGT (Indicazione Geografica Tipica) – Viner från ett definierat geografiskt ursprung (regional beteckning) men som inte uppfyller alla krav för DOC. IGT infördes 1992 för att ge producenter större frihet; vinerna måste komma från ett visst område men kan använda druvsorter eller metoder som inte är tillåtna inom strikta DOC-regler. Flera högkvalitativa viner som inte passade in i DOC-ramarna har släppts som IGT – t.ex. de tidiga Supertoskanarna – trots att kvaliteten ofta översteg DOC-kraven. IGT motsvarar ungefär den EU-klass som idag kallas IGP (Protected Geographical Indication).
• DOC (Denominazione di Origine Controllata) – Kontrollerad ursprungsbeteckning. Denna klass infördes 1963 och ställer detaljerade krav på vinet: vilka druvsorter som är tillåtna, maximal skördeuttag (avkastning per hektar), produktionsområde, vinifikationsmetoder och ofta även lagringstid. Syftet är att garantera vinets typicitet och kvalitet från ett visst område. Det finns hundratals DOC i Italien (över 330 st). DOC motsvarar EU:s DOP (skyddad ursprungsbeteckning) tillsammans med DOCG.
• DOCG (Denominazione di Origine Controllata e Garantita) – Kontrollerad och garanterad ursprungsbeteckning. Detta är toppklassen som infördes 1980 för de allra främsta vinerna. DOCG-viner uppfyller ännu strängare krav än DOC, t.ex. lägre maxuttag, längre lagring eller hårdare analys av färdigt vin. Varje DOCG genomgår dessutom en officiell provsmakning och kvalitetskontroll innan buteljering, och flaskorna förses med ett unikt sigill/band för att garantera äktheten. Exempel på DOCG-viner är Barolo, Brunello di Montalcino, Chianti Classico, Amarone della Valpolicella m.fl. Idag finns över 70 DOCG-klassificerade viner i Italien.
Det italienska systemet liknar på många sätt det franska AOC/AC eller spanska DO, men en skillnad är att regelverket i Italien ofta förvaltas av lokala producentkonsortier (consorzi) snarare än en central myndighet. Det har gjort att kvaliteten kan variera och att benämningen DOC ibland främst garanterar ursprunget snarare än hög kvalitet. Trots det har klassificeringarna varit viktiga för att höja ribban – idag är över 70% av Italiens vinvolym DOCG/DOC/IGT, jämfört med endast en bråkdel för några decennier sedan. För EU-harmoniseringen används officiellt beteckningarna DOP (för både DOC och DOCG) och IGP (för IGT), men på etiketter fortsätter italienska producenter oftast att använda de inarbetade klassiska termerna. Slutligen ska nämnas att vissa av Italiens mest kända viner länge stod utanför systemet – t.ex. Sassicaia (Supertoskan) var en simpel Vino da Tavola fram till 1990-talet – men många av dessa har med tiden antingen fått egna DOC/DOCG eller kvalat in under IGT. Systemet är således både en garant och ett ramverk som fortsatt utvecklas med Italiens vinindustri.
Italienska viner avnjuts nästan alltid bäst tillsammans med mat. Varje region har sina klassiska kombinationer där lokala rätter och viner harmonierar perfekt – konceptet “lokalt vin till lokal mat” är djupt rotat i den italienska matkulturen. Här är några klassiska mat- och vinkombinationer från olika regioner och vintyper:
• Chianti (Toscana) – Bistecca alla Fiorentina: Den berömda florentinska T-benstekens höga proteinhalt och marmorering kräver ett vin med syra och tanniner. En grillad Bistecca alla Fiorentina serveras traditionellt med en fyllig Chianti Classico (eller en lagrad Vino Nobile di Montepulciano). Sangiovese-druvans friska syra skär genom köttets fett och dess örtiga körsbärstoner kompletterar den grillade smaken. Även en kraftigare Brunello di Montalcino fungerar utmärkt till sådana rejäla kötträtter.
• Sangiovese – Pasta al Ragù (Bolognese): Ett klassiskt exempel på “what grows together goes together” är Sangiovese-baserade viner till tomat- och köttbaserade pastarätter. En mustig pasta Bolognese (köttfärssås med tomat) gifter sig perfekt med en Sangiovese från Toscana eller Emilia-Romagna. Chianti-vinets syra speglar tomatsåsen och tanninerna balanserar köttets textur, vilket ger en harmonisk smakupplevelse. Denna kombination är populär världen över – ett bevis på Sangioveses mångsidighet som matvin.
• Barolo/Barbaresco (Piemonte) – Tryffel & vilt: I Piemonte anses den yppersta kombinationen vara vit tryffel (på pasta eller risotto) med en lagrad Barolo. Nebbiolovinerna utvecklar med åren aromer av tryffel och undervegetation som speglar tryffelns egna smaker. Även en krämig svamprisotto eller en långkokt viltgryta är klassiska ackompanjemang till Barolo eller Barbaresco – vinernas höga syra och strama tanniner rundas av i mötet med det feta och umamirika i rätten. För en yngre Nebbiolo (t.ex. Langhe Nebbiolo) kan man välja en svamprisotto eller pasta med svamp och örter, vilket framhäver vinets floral-tonade frukt.
• Valpolicella Ripasso (Veneto) – Långkokt kött: Valpolicella Ripasso är ett fylligt, smakrikt rödvin (gjort genom en andra jäsning med Amarone-druvrester) med inslag av mörka bär, kryddor och choklad. Det passar utmärkt till kraftigare kötträtter såsom en långkokt oxstek, lammgryta eller viltfärsbiffar. Vinets rikedom och något högre alkoholhalt står upp mot det intensiva, feta i köttet och kompletterar rätten. Även Amarone själv är ett vin att spara till kraftiga maträtter – t.ex. vilt, stekar eller till och med som meditationsvin efter maten med en bit parmigiano.
• Prosecco (Veneto) – Antipasti: Det lätta, friska bubbel som Prosecco bjuder på gör det idealiskt som aperitifvin. I Italien serveras ofta en aperitivo bestående av antipasti – plockmat som oliver, parmaskinka, salami, crostini, inlagda grönsaker – tillsammans med ett glas sval Prosecco. Vinets bubblor och syra “rensar” paletten och lyfter smakerna i de salta små rätterna. Prosecco Brut kan särskilt rekommenderas till milda ostar, prosciutto och melonskivor, eller friterade tilltugg (t.ex. olive all’ascolana, friterade fyllda oliver). Kombon av Proseccos fruktighet och antipastins sälta är en lättsam men utsökt start på måltiden. På liknande sätt används även andra italienska mousserande – t.ex. Franciacorta Brut till eleganta canapéer, eller Asti Spumante till frukt- och dessertbaserade antipasti.
• Nero d’Avola (Sicilien) – Pasta alla Norma: Pasta alla Norma är en siciliansk pastarätt med tomat, stekt aubergine, basilika och ricotta salata. En fruktig men robust röd Nero d’Avola passar utmärkt här – vinets mörka bärsmak och örtiga toner ackompanjerar tomat och örter i såsen, medan dess fyllighet klarar auberginens textur. Syran i vinet balanserar tomatens syra och ricottans sälta. Andra sicilianska specialiteter, som grillat lamm eller Involtini di melanzane (auberginerullader med ost), gifter sig också väl med Nero d’Avolas kraft. För fiskrätter från Sicilien (t.ex. grillad svärdfisk) skulle istället en lokal Etna Rosso eller en vit Inzolia passa bättre.
• Primitivo (Apulien) – Grillat kött: Apuliens solmogna, fylliga Primitivo-viner (ibland märkta som Zinfandel) lämpar sig perfekt till grillat och barbecue. En smakrik Primitivo med toner av söta mörka bär, kryddor och vanilj från ekfat möter fint upp en grillad entrecôte, revbensspjäll med glaze eller en saftig hamburgare. Vinet speglar de rökiga smakerna och dess viss sötma från den mogna frukten matchar karameliseringen på det grillade köttet. Till grillade lammkotletter med rosmarin kan en Negroamaro-baserad Salice Salentino vara ett annat alternativ – Negroamaros kryddiga örtighet och syra gör sig väl med örtkryddat grillat lamm. Även appassimento-viner (t.ex. billigare “semi-Amarone” från Syditalien) rekommenderas ofta till grillat, av samma skäl: de är rika, fruktsöta och smakintensiva nog för sommarens BBQ.
• Vin Santo & Cantuccini (Toscana): För att avsluta med något sött är en klassisk toscansk kombination Vin Santo och cantuccini (mandelskorpor). Det gyllene, söta vinet med smak av honung, nötter och torkad frukt är som gjort för att doppa de hårda mandelskorporna i – kakan suger upp vinet och mjuknar, och smakerna gifter sig i munnen. “Cantucci e Vin Santo” är ett måste efter en toskansk festmåltid. På Sicilien finner man en liknande tradition: Passito di Pantelleria (det söta dessertvinet av torkade druvor) serveras gärna till lokal mandelkaka eller cassata (söt ricottatårta). I Piemonte kan ett glas sval Moscato d’Asti ackompanjera en fruktpaj eller panettone. Dessa kombinationer av sött vin med dessert visar Italiens helhetssyn på mat och vin – varje del av måltiden har sin perfekta vinpartner.
Givet Italiens enorma gastronomiska mångfald finns det otaliga fler exempel: från osso buco med Barbera, till sardinska pecorino-ostar med Vermentino, eller pizza Margherita med enkel Lambrusco. Men ovanstående illustrerar hur regional matkultur och vin går hand i hand i det italienska köket.
Italien är idag en av världens ledande vinproducenter. I många år har Italien och Frankrike pendlat om förstaplatsen i global vinproduktion. Under goda år kan Italien framställa omkring 50 miljoner hektoliter vin, vilket motsvarar runt en femtedel av världens totala vinproduktion. 2018 och 2019 toppade Italien listan, medan en svår väderdrabbad skörd 2023 tillfälligt gjorde Frankrike till större producent). Trots volymerna har Italiens vinindustri rört sig mot högre kvalitet och mer ursprungsbetecknat vin: över 70% av produktionen är numera DOCG/DOC/IGT, vilket avspeglar en medveten satsning bort från enkla bordsviner. Landets vingårdsareal är omkring 640 000 ha (2020-talet) spridd över samtliga regioner, med största arealer i regioner som Sicilien, Apulien, Veneto och Toscana.
Den italienska vinindustrin är också exportinriktad. Drygt 40% av allt vin som produceras exporteras till utlandet. Italien är världens största vinexportör räknat i volym – år 2023 exporterades ca 21,4 miljoner hektoliter italienskt vin – och den näst största i exportvärde (cirka 7,7 miljarder €, endast Frankrike är högre i värde). Exporten har ökat stadigt; mellan 2012 och 2022 steg värdet med ~80%, och 2023 nådde italiensk vinexport en ny rekordnivå runt 8 miljarder €. De viktigaste marknaderna är USA, Tyskland och Storbritannien (tillsammans tar de en stor andel av volymen), följt av Kanada och från Europa även Schweiz och de nordiska länderna. Efterfrågan växer dessutom på nya håll – Kina seglar upp som en framtida nyckelmarknad, och även länder som Polen, Japan och Brasilien visar ökat intresse för italienskt vin. Trots geopolitiska spänningar såg man t.o.m. en oväntad ökning i exporten till Ryssland under 2023. Exportframgångarna drivs av vissa kategorier: framför allt det fortsatt explosiva intresset för Prosecco, som numera utgör omkring 20% av all exporterad italiensk vinvolym, men även stabil efterfrågan på premiumviner såsom Barolo, Amarone, supertoskanare och klassiska DOCG-viner.
På hemmamarknaden Italien har vinkonsumtionen per capita sjunkit sedan 1970-talet (då vardagsdrickandet av enkelt bordsvin var vanligt) men stabiliserats på senare år kring ~26 liter per person och år. Vin ses mer som kultur och njutning än som basdryck idag. Trenden är att unga italienare dricker mer måttligt men med högre kvalitet och nyfikenhet – intresset för vin, inhemska druvsorter och ursprung har ökat bland yngre konsumenter. Samtidigt har Italien själv en fortsatt stark vinturism och inhemsk handel via vinbarer, enotek och direkta gårdsförsäljningar som håller många mindre producenter levande.
Flera trender präglar den italienska vinindustrin just nu. En tydlig trend är hållbarhet och ekologisk odling. Italien har under 2010- och 2020-talen gjort stora framsteg inom ekologisk vinproduktion och har idag världens största andel ekologiska vingårdar – cirka 18% av landets totala vinareal är ekologiskt certifierad (över 109 000 hektar). Särskilt regioner som Sicilien, Apulien och Toscana ligger i framkant här, tack vare klimat och producentinitiativ. Intresset för naturliga viner och vegan-viner ökar också, både hemma i Italien och hos exportkunder. Många vingårdar genomför hållbarhetsprogram som minskad användning av kemikalier, vattenbesparing och bevarande av biologisk mångfald i vinmarkerna. Initiativ som VIVA – Sustainable Wine (ett statligt program för att mäta klimatavtryck) och certifieringar som SQNPI (hållbar integrerad produktion) har vunnit gehör bland producenter. Även i vinerierna ser man satsningar på grön teknik – från solpaneler på vineriets tak till experiment med lättare glasflaskor och alternativ förpackning för att minska koldioxidavtrycket.
En annan trend är ett fokus på inhemska druvsorter och regional identitet. Efter årtionden där internationella druvor (Cabernet, Merlot, Chardonnay m.fl.) var på modet, har många producenter återgått till att satsa på unika lokala druvor. Detta ger större mångfald och stärker Italiens profil på världsmarknaden som mångfaldens vinland. Konsumenter söker autentiska upplevelser – en Carricante från Etna eller Pallagrello Bianco från Kampanien kan idag intressera nischade vinentusiaster mer än ännu en Chardonnay. Samtidigt behåller de internationella druvorna en roll, särskilt i blandningar och i Supertuscan/IGT-segmentet, men de marknadsförs ofta under fantasifulla namn snarare än druvbeteckning.
Vidare ser man att mousserande viner fortsätter att öka i popularitet. Prosecco-boomen har redan nämnts – den har påverkat vinkonsumtionstrender globalt (Prosecco används inte bara som aperitif utan även i populära cocktails som Aperol Spritz). Inom Italien har även Spumante Metodo Classico vunnit terräng, med regioner som Trentodoc och Oltrepò Pavese (Pinot Nero-baserade bubbel) som utmanare till Franciacorta. Exportstatistik från tidigt 2024 visar att värdet av exporterade mousserande viner ökade ytterligare, med +7% jämfört med året innan. Italienska producenter arbetar aktivt för att profilera sina mousserande viner som kvalitetsprodukter, och ett tecken i tiden är att Asti Spumante även lanserats i torrare stil (Asti Secco) för att rida på prosecconvågen.
En ekonomisk trend är också att italienska viner erövrar allt högre prissegment. Försäljningen av premium- och lyxviner (över €50 flaskan) har ökat tvåsiffrigt, medan billigare volymviner ibland kämpar nationellt. Italienska fine wines – som kult-Brunello, Barolo Cru-viner, Supertuscans och äldre amarone – har blivit intressanta även på andrahandsmarknaden och vinauktioner, som investeringar likt klassiska Bordeaux- och Bourgogneviner. Detta speglar ett mognande samlarintresse för Italiens bästa viner globalt.
Avslutningsvis kan man konstatera att Italiens vinindustri 2025 står starkare än någonsin: den balanserar skickligt mellan tradition och innovation. Landet fortsätter vara en vinlivsnerv i sin kultur och en dominerande kraft på världsmarknaden. Med en unik diversitet av druvor, terroir och stilar, och med ett ökat fokus på kvalitet och hållbarhet, tycks italienska viner ha en ljus framtid – i både våra glas och hjärtan.
1 199kr
999kr
119kr
129kr
1 199 kr
1 550 kr
139 kr
99kr
129kr
1 199kr
1 179kr
99kr
129kr
109kr
149kr
99kr
129kr
99kr
129kr
109kr
129kr
99kr
129kr
119kr
149kr
Visar 24 av 308 produkter
Vinprenumeration
Vinlådor
Topplista
Nyheter
Lagertömning
Presentkort
